Tänkte berätta historien om hur min älskade Pappa gick ifrån oss...

Han fick en stroke 4 år tidigare, så två dagar innan han skulle ha levt med stroken i 4 år så dog han..

 Jag och mamma var assistenter åt honom,sen hjälpte syskonen till också.

 Han blev vänstersidigt förlamad så han hade ju talet kvar men kunde inte mer än att röka själv..

 Så vi jobbade med honom i 4 år då..

 Sen varje morgon så gick mamma på toa och gjorde sig i ordning och startade kaffet 

, men måndagen den veckan så när 

hon var på toa så hörde hon ett rosslande ljud och skyndade sig till sovrummet,

 då hade han fradga ner till brösten och fick som ett EP anfall,

 så mamma ringde ambulansen, 

som kom och de dom frågade när dom kom var:

 " om de händer något i ambulansen på väg till KSS vad vill ni att vi gör då?"

 mammas svar blev " Inget,för han vill inte leva som en död människa" 

alltså ligga i respirator, 

jag var iväg i en annan stad

 och skulle sätta mig och äta då mamma ringde och berättade allt detta ,

 och så sa hon " Det är på allvar denna gången Johanna 

,så jag åker in nu kan du komma till sjukhuset?" 

 så jag sprang ut i bilen och Sören (som jag sedan gifte mig med )

 och en till visste ju inget om 

vad som sagts i telefonen..

 så dom kom ut efter nån minut och jag bara säger KÖÖÖR! 
och Sören visste att jag var rädd när han körde bil ( han körde som en biltjuv)

 men sen satt jag bara där o kollade ut i tomma intet medans han låg i 180km/h 

in till stan för att släppa av hon som var med o åt.

 sen var de bara raka vägen till sjukhuset.

 Sen satt vi där och sören åkte hem till lägenheten

 (för jag visste att han inte gillade sjukhus) ,

 sen var jag och mamma kvar där..
Sen på onsdagen så körde jag hem mamma

 och vi skulle äta och duscha lite för att sedan åka tillbaka till kss,

 då medans vi var hemma sitter min ena syster på sjukhuset ,

 så hon ringde när vi precis ätit klart och säger 

" ni får nog komma in nu för de har blivit ännu värre" så jag körde ,

 och mamma brukar alltid säga att jag inte ska riskera kortet ,

men denna gången så körde jag så fort bilen gick 
så de gick 160km/h dom två längsta milen i mitt liv..

 och jag körde om varenda bil, enda som jag bromsade för var kamerorna,

 sen när vi kom fram så parkerade vi bara bilen

 och sprang hela vägen genom sjukhuset för att komma upp så fort som möjligt..

 då ser vi hur han blivit sämre. Några ur familjen kom då in och sa hej då till Pappa 

och sen på kvällen så kollade jag o mamma på benet

 och såg att de började bli svartare o svartare...

 Detta var på onsdagen, 

sen åkte jag hem på kvällen och vilade mig för att sen åka in på torsdagen igen.

 och vi bara satt där och pratade med honom och gick ner o åt en macka o sen

 upp igen, 

sen på lördagen satt jag och mamma där inne hela dagen,

Resterande ur familjen kom och sa hej då. 

 Sen blev han ännu sämre och vid 14.20 kunde han inte blinka längre

 för då var kroppen så medtagen och organen slutade mer eller fungera
så då hjälpte vi honom med de.. 

sen satt vi bara och mest "väntade ut de" , han var en fighter som han alltid varit..

 Sen vid 22 tiden så åkte sören hem,

 då hade han varit där i några timmar för våran skull..

 sen vid 23 tiden så gick mamma ner o röka och då satte jag mig och pratade med honom, även fast han inte kunde prata tillbaka så sa jag de att 
"du behöver inte vara rädd eller orolig,jag tar hand om mamma. Du får släppa taget"
och även att jag älskade honom..
sen vid 23.45 så väckte mamma mig 

( jag vilade mig lite och jag sa till henne att väcka mig när de var nära )

 så hon väckte mig och så höll vi hans hand och jag hör än idag hans sista tre andetag . 

så 23.50 lördagen den 3e april 2009 somnade han in efter 4 års kämpande !

Han kämpade in i det sista, Han var alltid en Fighter ..
 

Detta är hela historien och jag kände att jag ville skriva av mig den..

Jag saknar dig så otroligt mycket och du finns i mina tankar varje dag.

Älskar dig Pappa <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känslan som uppstår när man vet att man hittat rätt ... Sen 2007 har jag vetat att det varit något speciellt med honom. Att man aldrig kunnat släppa en person utan att han alltid funnits där i bakhuvudet... När man gått igenom helvetet på vägen ...

Kommer aldrig glömma vår första träff. Då du mötte upp mig vid tåget och jag var så nervös för att du kanske inte skulle stå där som du sagt att du skulle göra. Jag minns att den kvällen skulle bli resten av mitt liv, då jag några timmar senare fick ...

Ja just nu är de tre stora saker på gång, kan dessvärre bara berätta om två än så länge... Först nu på fredag ska vi åka och kika på ett hus som vi varit lite intresserade av ett tag nu, så på fredag ska vi på visning och vi hoppas på att skicket ...

Mådde man bättre då? För att man alltid hade de säkert? Trots att man hörde olika saker var dag? Kände man sig vacker både inuti och utanpå för att man hörde de jämt? Var allt en dans på rosor eller var de bara något som man hittade på för att de ...

Hej du gamle man .... Kände att idag så skriver jag till dig ! De senaste så har dagarna varit riktigt tuffa, tomheten kryper sig allt närmare och saknaden är så otroligt stor... Tog modet till mig som du kanske märkte häromdagen och åkte ut t...