Ja de kan man säga att de varit de senaste veckorna.. När någon anhörig inte mår bra så blir de lätt att man själv stressar upp sig och vill göra allt för att få personen frisk och att denne ska må bra igen.
Tyvärr så kan man inte alltid göra något.
Men man kan finnas som ett stöd och en hjälpande hand.
Det är vad jag och Eddy gjort den senaste veckan, när både svärmor och svärfar ( för mig så har jag två svärfäder , Eddy's pappa och styvfar), inte är friska så måste man göra allt man kan för att kunna avlasta och hjälpa, när svärfar tyvärr åkte in till KSS pga hjärtat så blev de att försöka minska hans oro angående svärmor som gick hemma själv och är väldigt glömsk nu för tiden och väldigt sårbar. Skulle han åkt in och inte vetat hur hon hade de där hemma så skulle hans oro ökar vilket hade varit en ännu större risk för hans liv än vad de redan var.
Dock så var de en obeskrivlig känsla att ringa till avdelningen han låg på och höra ssk berätta att operationen gått bra och att jag kunde få prata med honom.. Jag har förlorat min pappa pga hjärtat kan man säga på ett sätt. Och jag vet att det aldrig finns några garantier även om man inte sövs.

Både jag och Eddy släppte allt då svärfar ringde och sa att vi skulle köra in honom den dagen, sen varje gång de ringde i telefonen så stannade vi till och vågade nästan inte svara. Båda försöker va starka inför svärmor för att inte oroa henne, dock så kör jag helst med öppna kort emot henne och berättade va som kunde hända och vad vi gör ifall något händer ..
Känns bättre att vara lite beredd än att få allt som en överraskning !
Även om jag hade jobbat och egentligen inte hade haft råd eller tid att va ifrån jobbet så hade jag satt mig i bilen och suttit där jag suttit i flera dagar för att OM något skulle hända då skulle jag må skit för att jag lät lite pengar gå före en familje medlems liv..
Eddy var bara ett telefonsamtal från att ta en veckas semester för att vi ville tillbringa så mkt tid som möjligt ifall något skulle hända. Han brukar inte ha nån vidare puls men då han åkte in så var den mellan 36-45 ... Dom andra som låg på hjärt IVA låg på 50-70 ändå. Alla utom svärfar.. Så kritiskt var de allt.
Än har ingen av oss lugnat oss, var gång vi ser att svärfar ringer så hugger de till i magen och man vet inte om manska våga svara ...

Man ska aldrig ta tiden för givet, man vet aldrig när livet ändras till de värre, och vad gör man då?
Hur löser man allt?

I allt detta så finns de leenden och skratt, minnen och positiva tankar. Men i drömmarna så kommer allt "tänk om"...

Vi lever just nu på hel spänn och vet inte hur morgondagen ser ut eller va som hinner hända tills dess...

Att vara ett stöd i såna här fall är svårt och man vill själv gråta ut och få känna sig svag, men man behöver vara stark annars drar man ner resten i din svaghet.

Ett telefonsamtal kan göra mycket, och man ska aldrig ta ett sånt för givet! Man vet aldrig om personen i andra änden lever imorgon ...

Tänk på de !